Det har gått en lång tid, den har gått snabbt och många saker har hänt. Jag har försökt komma mig till att skriva detta inlägg sedan i mitten av juli men vad ska man skriva då allt är nervöst och annorlunda?
Under de senaste veckorna har jag levt i ett vakum, för svårt för att ta sig ur. Känt ett ständigt tryck mot mitt huvud och inte alls förstått vart livet fört mig. Var är jag? Uppsala? Hur kom det sig? Utbildning, kärlek och längtan efter självständighet måste vara svaren. Har även fått allt detta de senaste veckorna.
Det svåraste med att tiden går är att människor går vidare mot nya äventyr och att vänner försvinner långt bort. Linda Eklund, USA. Det är allt jag kan säga. Hon trivs, jag stöttar henne och hoppas hon har det underbart men jag behöver henne här mer än jag någonsin kunnat förstå. Allt gick så fort och vi hann aldrig med sommaren – jobb, pojkvän och flytt snodde tiden ifrån oss. Jag saknar henne så innerligt.
Nästa svåra grej med att flytta har varit att lämna familj och uppväxt kvar i mitten av Sverige. Lilla Astrid som är 1,5 år och kommer ha svårt att minnas mig efter några månader, moster, morbror, mormor, morfar, plastmorfar, pappa och mamma. Jag älskar dessa människor, deras närvaro gör mig tokig ibland men oftast gör den mig leende och lycklig. Vi har haft en sommar tillsammans, de jag önskar jag hunnit träffat mer är morfar och pappa. Tack och lov hjälpte de mig flytta.
Att bo med två herrar, vad ska man säga.. Det är annorlunda, börjar bli lat istället för frustrerad över att det behöver städas. Men jag trivs underbart bra ändå. Erik gör mina dagar. Jag älskar lugnet av att han är min vardag och inte något jag ständigt måste resa långt för att få in i mitt liv. Jag hoppas att det kommer ta lång tid innan vi blir trötta på varandra. Man får aldrig ta någon förgiven!
Det näst sista negativa med att flytta (snart slut på det!) är att många vänner finns kvar i Sundsvall. Förut kunde man bara hänga med, i Uppsala får man kämpa lite mer såhär i början. Saknar att bara kunna ringa och man kan ses, vandra på stan, äta glass, se på film, fika eller bara sitta på en bänk. Man behöver sådant!
Sedan det sista, jag saknar Sundsvall, staden! De fina fasaderna den parallella uppbyggnaden, blåsten, närheten till havet och de fina dialekterna som man aldrig förstod fanns innan man flyttade. Jag saknar att gå till gymnasiet, att ha en fast punkt, fasta tider, att gå till jobbet eller att ”pölsa” i snön tillsammans med någon man tycker om. Enbart 2,5 år i staden gav mig minnen för livet – tråkiga, roliga, sorgliga och fantastiska minnen. Människor som kommit, människor som gått. Livet.
Uppsala är en fantastisk stad som kommer ändra mitt liv, hjälpa mig utvecklas och ge mig mycket mer än jag nu kan förstå. Fyrisån påminner mig om Torpshammar, storstaden om Sundsvall. Jag kan hitta ett fungerande liv med nya vänner, glada stunder och nya minnen i Uppsala. Det kommer snart och jag är förväntansfull.
Tack för denna gång!
/Johanna
